Jag blev sjukskriven för 14 år sedan och då hade jag haft ont så länge jag kom ihåg. Här kommer min sjukdomshistoria.

 

Fick magkatarr redan i mellanstadiet och rapade ruttna ägg, fick ont i ländryggen av att sitta länge och fick då en kilkudde och en bänkskiva som lutade. I högstadiet fick jag slatter i knäna, Jag stukade ofta fötter, handleder och fingrar, jag hade ont i hälarna och fick inlägg i skorna, nån typ av astma (som antagligen var låsning i bröstrygg har jag kommit fram till på äldre dar) ofta ont i huvudet och fick väldigt ont i nacken och rygg av att bära skolväskan.

 

I gymnasiet kom ischiasen och värken ökade. Skolläkaren gav mig kryckor och skrev ut Citodon och åt dessa dagligen för att orka med skolan, pendlade med buss 12 mil per dag och det gjorde inte saken bättre precis. Röntgen gjordes där de hittade extra halsrevben, minimal skolios, och en "extra" ländkota som sitter ihop med höften, men detta ska inte ge några kliniska besvär enligt läkarna. Andra året i gymnasiet tyckte skolläkaren att jag skulle byta gymnasieprogram då han inte trodde vårdprogrammet var så bra för mig, han trodde inte jag skulle klara av att jobba inom vården. Oj så rätt han hade, men tjurskallen inom mig trodde detta var tillfälligt och jag skyllde på min dåligt tränade kropp.

Jag hade kanske bytt om detta hade kommit fram första året men andra året... jag var inte så sugen på att gå om två år och trodde verkligen att det skulle bli bättre när jag slapp skolbänken.

Gick ut gymnasiet med väldigt hög frånvaro med hade godkänt eller mer i alla ämnen i alla fall.

 

Började jobba som springvikare både på ett demensboende och ett sjukhem och trivdes som fisken i vattnet, jag var duktig på mitt jobb och var väldigt ambitiös och tog mer än gärna på mig extra jobb, jobbade över 200 timmar vissa månader. Jag älskade detta liv, jag gick från dagpass till nattpass, jobbade 17 dagar i sträck, 3 av 4 helger, ju mer desto bättre, jag bara älskade detta! Värktabletterna ökade och ibland räknade jag bara timmarna för att få ta nästa dos, och otroligt nog så blev jag aldrig beroende , jag var väldigt medveten om att jag kunde bli beroende så jag tog vita veckor för att kolla läget. Efter ett år så varvade jag nu Citodon och Treo Comp beroende på vilken värk jag hade, värken ökade, sömnen blev sämre och sov ca 5 timmar per dygn, men jag var alltid pigg och glad utåt sett. Jag kände att detta började bli ohållbart.

 

Efter att ha jobbat 1-1 1/2 år så började det komma jätte konstiga symtom, kände ofta som att nån utförde voodoo på mig och att nån satt och stack nålar och brände på min voodoodocka, fick ofta "hjärtinfarkter" och började allvarligt tro att jag var en hypokondriker. Efter ett tag fick jag jätte problem med en axel och kunde knappt lyfta den och började då gå till sjukgymnasten, behandlingar och träning påbörjades och en sjukskrivning började hägra, sjukgymnasten bönade och bad att jag skulle sjukskriva mig en vecka. Hade en månad kvar på vikariatet och lovade att sjukskriva mig när detta tog slut. Jag visste redan då att nu är det kört, min kropp höll på att kolapsa och jag kunde inte längre gömma mig för läkaren. En sjukskrivning sattes på två veckor, blev bara sämre, en ny sjukskrivning på två veckor, blev ännu sämre. Nu kunde jag inte sova mer än en timme i stöten sov på 5 olika ställen i lägenheten, sängen, en solstol, soffan, massagebänken, och golvet, dessa ställen vandrade jag emellan. Jag var alltid uppe före fem på morgonen, då hade jag gett upp och hade alltid kaffet klart åt min sambo som steg upp 5.15.

 

Värken hade nu brett ut sig i hela kroppen och jag visst inte längre ut eller in. Läkaren förstod redan efter 3 månader att detta var något annat än utbrändhet som hon först hade trott när jag kom till henne. Utredning hos reumatologen som visade sig att jag hade alla 19 triggerpunkter plus några till men att han själv som läkare inte trodde på hur diagnosen fibromyalgi ställdes och ville därför inte sätta den diagnosen på mig, utan att jag då fick vända mig till en annan läkare isåfall. Min läkare ruskade bara på huvudet och remeterade mig vidare till smärtrehab där diagnosen ställdes omedelbart. Var 100 % sjukskriven och var på utredning efter utredning, Försäkringskassan ville sjukpensionera mig när jag var 20 år, men jag ringde upp dem och sa att jag vägrade gå med på det! Flyttade till Stockholm i tron att jag skulle få bättre hjälp, men blev lika motarbetad där. Flyttade hem efter ett år och det tog totalt 6 år innan jag fick arbetsträna första gången efter sjukskrivningen. och idag har jag ett lönebidrag på 50% och jag är SÅÅÅ GLAD över det! Jobbet betyder så mycket och gör att man får en identitet som gör en gott.