Är så trött idag, jag kan bara tänka mig hur Ronja känner sig efter ett långt jullov och sen iväg på föris där det är full fart, hon kommer nog att vara helt slut när jag hämtar henne, tur hon bara är några timmar i dag.

 

Har bestämt mig för att försöka ändra på mig lite, jag känner att jag är ganska psykiskt nerbryten just nu, har hamnat i en ond spiral och tål inge motstånd alls från barnen. Minsta lilla stress gör att jag börjar höja rösten åt dom, sen märker jag hur jag drar mig undan mer och mer från barnen för jag orkar inte säga ifrån hela tiden, men det gör ju att allt bara blir värre i det långaloppet.

 

Ronja är det egentligen inte så mycket bråk kring, hon är otroligt fin och duktig men hon har lite svårt att hejda sig när hon blir arg och det är ju bara mitt fel då jag inte hinner vara där när hon blir arg. Jag måste bli bättre på att hjälpa henne att hitta andra sätt att få ut sin frustration, även jag själv måste nog hitta ett verktyg för det. Just nu övar vi alla på att säga förlåt när vi har gjort nått tokigt och även berätta varför vi blev arga.

 

Jag kan komma på mig själv att säga till barnen -Jag blir arg på er när ni inte lyssnar. Sen kommer jag på hur arg jag kan bli på Ronja, när hon blir arg för att JAG inte lyssnar på henne. Det måste ju betyda att om jag blir arg på dom, så måste de ju få bli arg tillbaka, för så gör ju jag. Man blir nästan mörkrädd när man tänker på vad man lär barnen egentligen.

 

Första förändringen jag måste ta tag i är mig själv, jag hetsäter, tröstäter och äter som belöning, mitt liv kretsar kring mat och ju mer jag äter desto hopplösare känns det och desto mera tröstäter jag. Tänker hela tiden, jaja nu är det liks ändå kört så nu kan jag lika gärna äta det där också. Jag har ett sånt negativ tankemönster just nu och måste verkligen bli bättre på att lyfta fram det positiva och ljusa i mitt inre. Och det gör jag bäst med att äta bra, motionera och gå och lägga sig i tid.

 

Känns som att det är mycket som måste ändras i mitt liv innan hela skeppet sjunker, för just nu är det jag som bär denna skuta här hemma då Mats har enormt mycket att göra just nu. Men han kämpar på så otroligt bra och jag ser hur han lider av att inte hinna vara med barnen, han är min klippa och utan honom så skulle jag inte hitta styrkan alls att stiga upp på morgonen. Hur mycket han än har att göra kommer han alltid hem ( om han inte är på tävlingar) och äter, myser med barnen och väntar tills de går i säng bara för att kunna säga godnatt till dom, för att sen åka tillbaka till stallet. Nått positivt är ju att vi aldrig hinner eller orkar bråka just nu, så vi sliter ju inte på varann i alla fall. Men jag skulle ju ljuga om jag inte sa att jag längtar efter en ensam kväll med min man där vi bara kunde sitta tyst och hålla om varann utan nån tanke på vad och när saker måste göras, utan bara leva i nuet och andas varandras luft och känna varandras närhet. Jag saknar min man!!!!