Ja nu har man varit bajsinspektör i några dagar och så här efter tre barn är man en ganska hejare på att tyda bajs. I alla fall så är det Kajsa som jag har inspekterat lite extra då hon skrämde ihjäl oss första dagen på det nya året.

 

Jag hade fått lite sovmorgon och satt fortfarande i morgonutstyrseln när jag ser att Kajsa har något i munnen. Hon och Rasmus hade rivit ut ena skåpet med plastbyttor och satt och lekte för fullt med dessa. Hon började kraxsa och hosta så jag tar upp henne och försöker känna om jag hittade nått i hennes mun, men icke. Hon fortsätter att kraxsa och jag lägger henne over mitt ben och slår henne på ryggen, det börjar rinna saliv ur hennes mun och det blir lite bättre så jag sätter henne upp. Då börjar hon få massa kväljningar så jag lägger ner henne igen och slår lite hårdare, nu börjar tankarna gå riktigt fort. Ropar på Mats som sitter i andra rummet men han kommer aldrig, och varje gång jag sätter upp Kajsa är det som att det blir stopp, men när jag lägger henne på mage på mitt ben så blir det bättre. Jag ropar ännu en gång på Mats och när han kommer in säger jag bara åt honom att ringa ambulansen för jag vet ju inte vad hon har i halsen. Börjar inse att det faktiskt kan vara en större bit men det jag är mest rädd för är att hon ska dra ner det hon har i munnen ner i lungorna eftersom hon nu börjar gråta hysteriskt mellan kväljningarna. Men medans Mats pratar med larmcentralen hinner hon spy två gånger och sen börjar hon slappna av och paniken släpper i hennes ögon och allt verkar över. Jag pratar med larmcentralen och säger att faran är över men jag vet inte vad det var hon hade och vart det tog vägen, så han tyckte jag skulle ringa 1177 för rådgivning. Vi kom överrens med 1177 att avvakta, men var jag det minsta lilla orolig var det bara att åka in på akuten. Skulle hålla koll på att hon inte fick feber, ont i magen och sen skulle jag kolla blöjorna om det kom ut något.

 

Igår kom det ut någonting, jag vet inte om det var det som irriterade så mycket, men det var en 30 cm lång glittertråd som jag drog ut. Jag kan ju tänka mig att den nog skulle kunna irritera så pass mycket och så länge som det höll på för henne. Så här i efterhand blir jag lite stolt ändå att jag sa åt Mats att ringa, då jag har varit så extremt försiktig och nästan för tolerant tidigare gånger när det gäller att bedöma hur farligt det är eller inte. Känns som att jag börjar hitta ett sunt förhållningssätt till akuta situationer.