Ja nu var vi hemma igen. Det är jätte roligt att åka iväg och slippa hemmets fyra hörn men så otroligt utmattande för kropp och själ. Barnen har fått leka med sina kusiner och det är jätte roligt att dom får träffas. Tyvärr så börjar Ronja komma upp i den åldern att hon börjar förstå att hon är utanför och att någonting är fel. Mina barn är yngst av kusinerna och det skiljer två år upp till en av brorsans yngsta tjej, och självklart tyckte hon som är 6 år att det var roligare att vara med tjejkusinen som var 10 år istället för den som var 4 år. Så det blev många tårar och svåra frågor som jag skulle svara på under dessa dagar.

Nu fick man en försmak hur det kommer att vara i 15 år framåt...

Magen vänder sig ut och in när jag hör min dotter fråga mellan snyftningarna - Mamma varför är jag dum? Varför vill dom inte leka med mig? Varför springer dom ifrån mig? Varför skrattar dom och pekar på mig?
Jag känner igen mig så väl och smärtan kommer tillbaka och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Hela min uppväxt var jag utanför när vi träffade släkten, jag var minst och dessutom enda tjejen. Så jular, kalas och all "roliga" sammankomster var pest och pina för mig då jag alltid kände mig så ensam, för mina bröder och kusiner lekte med varandra utom med mig. Jag fick alltid vara med dom vuxna och det var ju inte alls vad jag ville.

Så nästa gång min bror kommer upp från Karlskrona så blir det nog så att jag bara åker över dagen och hälsar på när de är hos mina föräldrar. Jag vill inte att mina barn ska behöva känna utanförskap inom sin egen familj. Men det tar nog ett tag innan de är här igen och då är barnen ännu äldre så då kanske det funkar bättre får vi hoppas, för man tappar mycket tid om man ska sitta och köra 16 mil varje dag och det orkar jag inte heller med min kropp. Jaja det blir nog bra, hon kanske lär sig nått gott ur detta också.